festligt

har en sån himla pepp i mig idag.

känner.

peppen.

vill typ bara dansa. och bli full. känner mig alltid som typ 15 när jag säger att jag vill bli full.

men det vill jag.

det är ju så himla trevligt?

Ska snart dricka en öl. sen basta lite med andre och david. och sen ska jag kanske möta upp ole å tvillingarna. NH.

 

 

hörs imorgon om vad som hände ikväll då.

man måste typ ha en låt som stärker en.. förstår ni?

Lyssnar nu på Jubel - Klingande.

det kan kanske bli den

Va i sthlm i helgen. älskar sthlm.

bakade lussebullar och drack rödvin (inte samtidigt, utan det ena på en fredag å det andra på en lördag).

 

Igår var jag bakis plus mensvärk från helvetet så jag fick känna att jag levde. och idag har jag ont i halsen och lite feber.

Alltså.

Känner inte riktigt att jag borde få känna sånt just nu? Gud! sluta upp med bestraffningar nu, tack.

 

Happ annars då? Är jag singel? Eller ej? INGEEEN VET. om en vecka är jag nog det varje fall. 
men har ju i princip varit det i tre veckor då.

 

 

Ikväll ska jag sno en gran. Från skogen. Får man ju inte.. men ändå.

jag har skrivit ett brev i över en timma nu. bara skrivit å skrivit. här är det:

 

Hej. Hoppas du läser det här. jag känner att jag måste skriva ett brev eftersom att du inte vill prata. Jag hade verklignen önskat att vi kunde snacka, men jag kan inte tvinga dig såklart. Jag har cirka 1000 tankar och känslor i mig och tycker det är så synd att du inte ens vill ge mig en chans. Aja. eftersom jag har alla dessa 1000 tankar och känslor kanske det här brevet blir helt schitzo. jag vet inte vart jag ska börja. först och främst så kanske jag tänker att jag borde respektera dig och att du inte vill prata. Men å andra sidan så kanske jag också vill ha respekt och jag vill prata. Och förtjänar inte vårt förhållande det också?

Lördagen den 9e. Jag har inga bortförklaringar eller nåt att ge dig för allt skulle bara kännas dumt. jag var helt enkelt full och dum. ich sen var jag nog bara så himla trött och ledsen men dit kommer jag sen. På söndagen vaknade jag upp och det för jag gjorde var att gå ner till dig. jag visste inte vad jag skulle säga - för vad fan säger man? jag skämdes och var så ledsen plus jag tror inte att jag hade fattat vad som hänt. Du sa att du va arg för att jag inte stannade där så länge. Men tänk tillbaks 6 månader. När du skulle berätta för mig så var det jag som fick fråga dig etc. jag skyller inte på dig, men jag vill bara att du ska minnas och försöka förstå.

 

Söndagen när vi pratade gjorde jag ALDRIG slut med dig. jag sa att jag ville ha en paus, för att hinna tänka och förstå. Jag hade bara gråtit sovit 2 timmar och inte ätit på 24 timmar så allt jag ville ha var lite tid för att tänka. Även det sa du till mig i våras, den 17e maj. Jag gav dig tid även om det bara var några timmar. Men nu när jag ville ha tid så bestämmde di själv att det skulle vara slut. Jag blev så sjukt sårad över att du tog bort oss på facebook. Det kanske låter töntigt men ajg som trodde att vi bara hade en paus blev helt knäckt. När jag ville ses i tisdags sa du nej. och jag tänkte låta dig vara några dagar. Men du hörde aldrig av dig. 

 

I söndags när jag gick ner orkade jag helt enkelt inte längre. Jag ville förstå om det var slut eller inte. jag ville prata men du sa nej. du sa att du inte visste om du älskade mig längre. Var det sant?
du sa att du inte orkade prata nu, men NÄR ska vi då prata mathias? Vi måste ju prata. Men i och med att du säger så tar jag förgivet att du inte vill ge allt det här en till chans. och att du inte längre vill? jag vill bara veta varför. Eller är det så att när vi pratar sen kan vi även, kanske, fixa allt? Jag vet liksom inget om vad du vill, tänker, känner. Du sa att du inte orkade kämpa längre och att det inte finns nåt mer att kämpa för. Det sista sårade mig sjukt mycket. och jag vill bara få veta hur du tycker att du kämpat då jag tycker att du varit ganska passiv i höst. jag har försökt/kämpat med allt för att du ska gilla mig: lagat mat, handlat mat, tvättat dina kläder, låtit dig sova medan jag gjort frukost, skickande peppande sms och MINST AV ALLT sagt att ajg älskar dig. Varför kunde du aldrig säga det till mig? varför var det så svårt för dig? Och varför ville du aldrig planera nåt med mig? för mig kändes det då som att du inte ville ha en eller såg en framtid med mig. Den gången du sa att vårt förhållande var för seriöst pga tvätten sårade du mig så jävla mycket. Vad menade du egentligen? 

 

Allt jag ville var att vara med dig i en relation och leva våra liv ihop. Att du då säger att det är för seriöst och sen inte vilja prata om det.. och du visste att jag var rädd för jag sa det. du sa nu att du aldrg mer vill komma upp till gökboet. Men jag har varit i kärleksköket och sett henne hela tiden. och det har varit en kamp. Jag dog inombords varje gång. Hon var som en dementor som sög ut all min lycka. Det var så hima jävla jobbigt.

 

Jag visste att ni hade haft nåt på G innan du och ajg började. Men jag förstod aldrig vad. Förra hösten bäst för jag träffade dig. men också sämst för att hon fanns. och vi kämpade nog båda. till slut blev vi tillsammans. jag började känna att allt var lättare då. Jag tänjket att nu har du ändå gjort ett aktivt val. men det är klart att allt lg å skavde i mig, spec som vi alla tre bodde på samma ställe. Men. När jag i princip har börjat inse att det faktiskt bara är mig du vill ha går ni bakom ryggen på mig. jag var borta i stlm och när jag kom tillbaks hade ni prata och du hade fått känsor för henne. vi blev ihop igen. men nån vecka efter var du fortf konstig och erkännde att du fortf gillade henne. dom veckorna grät jag när jag gick till skolan när jag var i skolan efter skolan. ajg kunde inte äta sova vara glada.

sommaren blev min räddning.

 

När vi flytta tillbaka till linköping kändes allt bra först. men sen kändes det som att du slutade se mig. du sa aldrig jag älskar dig, bekräftade mig aldrig eler gjort något extra för mig. i slutet började jag vara ganska elak men det var bara för att få en reaktion. jag ville veta vad DU tyckte kände ville. det jag gjorde förra helgen var EXTREMT dumt. så gör man inte. men det du gjorde i våras anser JAG var ännu dummare, för det handlade om nåt vi kämpat oss igenom och som du LOVAT hade försvunnit. och du blev arg för att jag likeade en bild på facebook och där kan jag hålla med dig. Men du kunde inte ens ta bort henne från facebook. 

 

Du sa nu i söndags att du och hon träffats nu. jag undrar bara HUR och VARFÖR? varför går du till henne direkt? och mig kan du inte ens ge ett samtal. jag frågade om ni två ska börja ses nu och du sa jag vet inte. om det var för att såga mig lyckades du. om det stämmer att ni ska det hatar jag dig för alltid. För om det är så har du och jag bara varit en bluff. och du har ljugit för mig i ett år. Allt jag alltid varit så rädd för stämde ju då. 

 

Och du kanske har rätt. Vi två kanske inte ska vara ihop. Men jag förtjänar svar. Så snälla för OSS, eller det som var vi, svara mig. På sms eller facebook jag bryr mig inte. Det gör förbannat ont i mig med, du är inte ensam i det här Mathias.

vi människor är vanedjur. vi älskar rutiner och trygghet. vi älskar att hitta trygga punkter i våra liv och hålla oss kvar.

även om det är dåligt ibland håller vi oss kvar.

för vi har ju vant oss! Så här: vi gick upp. ibland tillsammans (ibland för oss själva beroende på när vi började). Åt frukost; ägg, mackor och kaffe. ibland juice.

åkte till skolan. smsade lite om dagen. 

hem. vänta. laga mat. äta. tv. sova. alltså. nu låter det ju bara deppigt trist också. men ja det var ju vardag helt enkelt = vissa dagar deppigt trist och vissa sköna å mysiga.

 

Men när man själv alltid är den som gör frukosten. säger "sov kvar i 10 minuter DU, jag gör frukost".... och tänker att ja men han skulle väl göra samma för mig? gör samma, tänker samma.. men det hände aldrig. stekte pannkakor en morgon för att vi kvällen innan bråkat och jag kände skuld. vad bråket handlade om? att han inte frågat mig på HELA dagen vad jag gjorde. När vi sågs vid 2-tiden på natten hade han INGEN SOM HELST aning om vad jag gjort. Och jag skulle kanske följt med honom på filmmys hos HANS vänner, men han frågade aldrig om jag skulle komma. DET bråkade VI om. det kände JAG skuld för och sa förlåt förlåt förlåt.

FÖRLÅT för att jag är så jävla jobbig.

 

jag har möblerat om i mitt rum. FUCK VANOR!

fucking jävla ont gör det.

 

orkar inte gråta.

 

orkar inte.

snälla hjälp

jag har aldrig förstått varför man gör slut med någon man fortfarande älskar.

om man älskar någon så är ju det tillräckligt, eller hur? älskar man någon så sårar man inte den. man kämpar. man har det bra.

 

jag har fan aldrig haft så fel som om det. man kan göra slut med någon man fortfarande älskar. när man inte längre orkar kämpa, för man försöker ändå kämpa. och kärlek är inte tillräckligt. det krävs så himla mycket mer. och att ha det bra.

b

r

a

.

jag vet inte. men vi hade det inte. vi hade det fan inte nå jävla bra. och vi visste nog det båda. jag vet inte. för han vill inte prata.

och jag saknar honom.

jag mår konstant illa och det känns som att mitt hjärta hela tiden slår alldeles alldeles för fort. för hjärtat vill inte heller. det försöker spola fram tiden. 

tills när allt är bra.

 

medans måste jag sakna. sakna nåt så jävla mycket. jag kan inte höra av mig. det är som att någon dött. och vi hälsade inte ens på varandra igår.

gick förbi.

för en vecka sen var dina läppar mina. ditt hjärta mitt. allt var bra, om än i en illusion.

nu går vi förbi. mörkt. svart. ont. så inihelvetesjävla.

och du vill inte träffa mig. för du hatar mig.

att göra slut. att bli singel. att vara otrogen. 

 

det här inlägget kan bli det mest spretiga kanske. jag vet inte. har inte försökt att skriva ner mina tankar än. dom är för många. så jävla stora. så jävla små. överallt och går inte att få tag i. får tag i en tanke men den förvandlas snabbt till en ny. eller så är det en tanke som ligger där och nöter och nöter.

 

först och främst. det var aldrig meningen att bli så här. tanken var verklingen inte att det skulle bli så här.

jag trodde förut att det skulle vara vi. han och jag. våren kom och allt jävlaskit hände. jag vaknade om natten och grät. grät i skolan. grät i maten som jag inte kunde äta. grät.

sen kom sommarn och vi åkte hem och han åkte bort. det var JAG som fick ta upp sen om allt det där var över sen. jag tror att svaret var något i stil med Mm.

så betryggande.

sommaren fortsatte men det gjorde även den där jävla känslan. känslan av att bli förådd. och känslan av att han nu verkade tycka att allt var bra, utan att jobba på det. 

skolan börjar och först känns allt bra. jag försöker att vara perfekt för annars kanske allting blir som i maj? jag handlar middagar, frukostar, lagar å lagar. försöker. skriver gulliga fina sms. säger jag älskar dig. i de bästa stunderna fick jag varje fall ett jag älskar dig tillbaka.

 

snart börjar jag känna att nej. nu får du fan också ge mig någonting. det var ju inte JAG som gjorde fel förut? Ändå är det jag som kämpar. kämpar kämpar kämpar.. Gråter. Skriker. Är arg. Dum. Elak. Säger dumma saker för att såra, men mest för att få en reaktion.

 

börjar tänka att det här kommer inte fungera. SÅ HÄR SKA DET JU INTE VARA? 
Nej ingenting är perfekt. Men NÅGONTING ska vara perfekt.

 

I new york frågor Madde mig vad jag egentligen tycker är BRA med honom. Och jag kan inte svara. jag har inget svar på vad som egentligen är BRA med min pojkvän. Efter att ha suttit å berättat om hans otrohet (ja, känslomässig otrohet va det) om hans inkompetens att berätta för mig att jag faktiskt betyder nåt, är någon viktig i hans närhet...så kunde jag inte komma på någonting bra. 

när jag skulle sätta ljus på kyrkogården på allahelgona följde han inte med. Han stannade hemma för att spela dota. men vad bryr väl han sig? han som inte ens frågade EN ENDA gång om den största sorgen som någonsin hänt mig. 

 

så sjukt ensamt. men så sjukt bra ibland! såklart. jag älskade honom. kanske älskar honom fortfarande. Jag har ingen aning. Men det kan inte vara vi. och det är så inihelvetes svårt att göra slut på någonting man älskar. och att göra slut på det genom att såra honom så som han en gång sårade mig. "Du fattar inte hur ledsen jag var i skolan idag, jag försökte va glad men kände mig bara ledsen".. sa han i söndags. jag kunde bara tänka att jo. jag vet. jag grät i skolan i 2 veckor. Jag grät innan jag gick in på min handledning. jag grät i datasalen. tangentbordet blev en liten sjö. jag skakade av gråten.

jag gråter idag också. På bussen till jobbet. på jobbet. efter jobbet. 

 

jag har KÄMPAT en hel höst med att få bekräftelse av min pojkvän. jag har mått så jävla..sämst.
jag orkar inte längre.

nu kommer jag må dåligt för det här. för det gör så himla ont. jag tänker på åre, tyresö, åland. hans fina familj och släkt. men jag måste faktiskt främst tänka på mig själv.

Under höstens gång nu köpte jag neurokan för att försöka må bra. jag hoppades så jävla innerligt på att tabletterna skulle hjälpa. snälla bli bättre bad jag och svalde en tablett. men ingenting förändrades.

och mathias kunde inte förstå varför jag behövde ta dom. MEN JAG MÅR DÅLIGT. jag gråter hela tiden. du ser mig inte hör mig inte, så jag måste ta dom. jag berättade och berättade. svalde piller efter piller. men sen orkade jag inte mer.

 

jag söp mig så in i helvetes full och hånglade med david.

 

jag träffade david i dag första gången själv. jag sa förlåt för att jag drog in dig i det här. det var inte tänkt att det skulle bli så här. på det här sättet. han sa att han tyckte det var jobbigt att ha blivit indragen. hans ex hade dumpat honom på ca samma sätt i somras. så han tyckte att jag var en idiot. men han var inte arg på mig. men tror han tyckte att det var jobbigt, för att hans ex dumpat honom på samma sätt. jaaja. 2becontinued på den fronten. ska nog ta hand om mig själv nu. orkar inte och VILL INTE hoppa in i nåt nytt. vet också att han (david) inte vill ha nåt.

 

jag måste försöka lära mig stå själv igen och det är väl svårast. men jag får vara beredd på att vackla i början. halka omkring på is ibland till å med. men sen står jag väl igen. och jag kommer att hitta någon som tycker att jag är värd att alltid STÅ UPP. 


imorgon åker jag till sthlm för att vara med på mänskliga rättighetermässan på torsdag. kram

i fredags var jag ledig och spenderade dagen med Emelie på fotgrafiska och sen lunch på söder. Skvallrade lite om folk på jobbet och sen en del prat om graviditet och förlossning (hon är gravid nämligen).så sjukt ändå, att föda barn liksom. På kvällen var jag hemma och käkade middag med Andreas  .

På lördagen åkte vi till naturhistoriska men gick lika fort som vi om. Det KRYLLADE av barn överallt och det klarade vi tydligen inte av. Vi åkte istället till wasamuseet som är helt otroligt jättetråkigt! helt sjukt att jag stog ut i nästan 2 timmar utan att gnälla. så jävla snäll flickvän!!! efter det så åt vi hamburgare på vigårda och kollade på kläder till mig.

Sen åkte jag direkt hem till mina föräldrar för att äta middag med familjen. så jävla gott med löjrom! tryckte i mig en hel del. Drack även en rbv och det blir man ju glad av!

I söndag så shoppade vi lite presenter till Sixten som fyllde 1 år.  Efter att vi köpt presenter begav vi oss hem till min kusin för att fira födelsedagsbarnet! Det blev snittar (mera löjrom), prosecco, tårta och snack med släkt. Sen åkte jag hem och åt thaimat! bra helg alltså.

 

nu ska jag jobba ikväll och imorgon! sen åker vi till linköping på fredag :)