festligt

vi människor är vanedjur. vi älskar rutiner och trygghet. vi älskar att hitta trygga punkter i våra liv och hålla oss kvar.

även om det är dåligt ibland håller vi oss kvar.

för vi har ju vant oss! Så här: vi gick upp. ibland tillsammans (ibland för oss själva beroende på när vi började). Åt frukost; ägg, mackor och kaffe. ibland juice.

åkte till skolan. smsade lite om dagen. 

hem. vänta. laga mat. äta. tv. sova. alltså. nu låter det ju bara deppigt trist också. men ja det var ju vardag helt enkelt = vissa dagar deppigt trist och vissa sköna å mysiga.

 

Men när man själv alltid är den som gör frukosten. säger "sov kvar i 10 minuter DU, jag gör frukost".... och tänker att ja men han skulle väl göra samma för mig? gör samma, tänker samma.. men det hände aldrig. stekte pannkakor en morgon för att vi kvällen innan bråkat och jag kände skuld. vad bråket handlade om? att han inte frågat mig på HELA dagen vad jag gjorde. När vi sågs vid 2-tiden på natten hade han INGEN SOM HELST aning om vad jag gjort. Och jag skulle kanske följt med honom på filmmys hos HANS vänner, men han frågade aldrig om jag skulle komma. DET bråkade VI om. det kände JAG skuld för och sa förlåt förlåt förlåt.

FÖRLÅT för att jag är så jävla jobbig.

 

jag har möblerat om i mitt rum. FUCK VANOR!