festligt

jag har skrivit ett brev i över en timma nu. bara skrivit å skrivit. här är det:

 

Hej. Hoppas du läser det här. jag känner att jag måste skriva ett brev eftersom att du inte vill prata. Jag hade verklignen önskat att vi kunde snacka, men jag kan inte tvinga dig såklart. Jag har cirka 1000 tankar och känslor i mig och tycker det är så synd att du inte ens vill ge mig en chans. Aja. eftersom jag har alla dessa 1000 tankar och känslor kanske det här brevet blir helt schitzo. jag vet inte vart jag ska börja. först och främst så kanske jag tänker att jag borde respektera dig och att du inte vill prata. Men å andra sidan så kanske jag också vill ha respekt och jag vill prata. Och förtjänar inte vårt förhållande det också?

Lördagen den 9e. Jag har inga bortförklaringar eller nåt att ge dig för allt skulle bara kännas dumt. jag var helt enkelt full och dum. ich sen var jag nog bara så himla trött och ledsen men dit kommer jag sen. På söndagen vaknade jag upp och det för jag gjorde var att gå ner till dig. jag visste inte vad jag skulle säga - för vad fan säger man? jag skämdes och var så ledsen plus jag tror inte att jag hade fattat vad som hänt. Du sa att du va arg för att jag inte stannade där så länge. Men tänk tillbaks 6 månader. När du skulle berätta för mig så var det jag som fick fråga dig etc. jag skyller inte på dig, men jag vill bara att du ska minnas och försöka förstå.

 

Söndagen när vi pratade gjorde jag ALDRIG slut med dig. jag sa att jag ville ha en paus, för att hinna tänka och förstå. Jag hade bara gråtit sovit 2 timmar och inte ätit på 24 timmar så allt jag ville ha var lite tid för att tänka. Även det sa du till mig i våras, den 17e maj. Jag gav dig tid även om det bara var några timmar. Men nu när jag ville ha tid så bestämmde di själv att det skulle vara slut. Jag blev så sjukt sårad över att du tog bort oss på facebook. Det kanske låter töntigt men ajg som trodde att vi bara hade en paus blev helt knäckt. När jag ville ses i tisdags sa du nej. och jag tänkte låta dig vara några dagar. Men du hörde aldrig av dig. 

 

I söndags när jag gick ner orkade jag helt enkelt inte längre. Jag ville förstå om det var slut eller inte. jag ville prata men du sa nej. du sa att du inte visste om du älskade mig längre. Var det sant?
du sa att du inte orkade prata nu, men NÄR ska vi då prata mathias? Vi måste ju prata. Men i och med att du säger så tar jag förgivet att du inte vill ge allt det här en till chans. och att du inte längre vill? jag vill bara veta varför. Eller är det så att när vi pratar sen kan vi även, kanske, fixa allt? Jag vet liksom inget om vad du vill, tänker, känner. Du sa att du inte orkade kämpa längre och att det inte finns nåt mer att kämpa för. Det sista sårade mig sjukt mycket. och jag vill bara få veta hur du tycker att du kämpat då jag tycker att du varit ganska passiv i höst. jag har försökt/kämpat med allt för att du ska gilla mig: lagat mat, handlat mat, tvättat dina kläder, låtit dig sova medan jag gjort frukost, skickande peppande sms och MINST AV ALLT sagt att ajg älskar dig. Varför kunde du aldrig säga det till mig? varför var det så svårt för dig? Och varför ville du aldrig planera nåt med mig? för mig kändes det då som att du inte ville ha en eller såg en framtid med mig. Den gången du sa att vårt förhållande var för seriöst pga tvätten sårade du mig så jävla mycket. Vad menade du egentligen? 

 

Allt jag ville var att vara med dig i en relation och leva våra liv ihop. Att du då säger att det är för seriöst och sen inte vilja prata om det.. och du visste att jag var rädd för jag sa det. du sa nu att du aldrg mer vill komma upp till gökboet. Men jag har varit i kärleksköket och sett henne hela tiden. och det har varit en kamp. Jag dog inombords varje gång. Hon var som en dementor som sög ut all min lycka. Det var så hima jävla jobbigt.

 

Jag visste att ni hade haft nåt på G innan du och ajg började. Men jag förstod aldrig vad. Förra hösten bäst för jag träffade dig. men också sämst för att hon fanns. och vi kämpade nog båda. till slut blev vi tillsammans. jag började känna att allt var lättare då. Jag tänjket att nu har du ändå gjort ett aktivt val. men det är klart att allt lg å skavde i mig, spec som vi alla tre bodde på samma ställe. Men. När jag i princip har börjat inse att det faktiskt bara är mig du vill ha går ni bakom ryggen på mig. jag var borta i stlm och när jag kom tillbaks hade ni prata och du hade fått känsor för henne. vi blev ihop igen. men nån vecka efter var du fortf konstig och erkännde att du fortf gillade henne. dom veckorna grät jag när jag gick till skolan när jag var i skolan efter skolan. ajg kunde inte äta sova vara glada.

sommaren blev min räddning.

 

När vi flytta tillbaka till linköping kändes allt bra först. men sen kändes det som att du slutade se mig. du sa aldrig jag älskar dig, bekräftade mig aldrig eler gjort något extra för mig. i slutet började jag vara ganska elak men det var bara för att få en reaktion. jag ville veta vad DU tyckte kände ville. det jag gjorde förra helgen var EXTREMT dumt. så gör man inte. men det du gjorde i våras anser JAG var ännu dummare, för det handlade om nåt vi kämpat oss igenom och som du LOVAT hade försvunnit. och du blev arg för att jag likeade en bild på facebook och där kan jag hålla med dig. Men du kunde inte ens ta bort henne från facebook. 

 

Du sa nu i söndags att du och hon träffats nu. jag undrar bara HUR och VARFÖR? varför går du till henne direkt? och mig kan du inte ens ge ett samtal. jag frågade om ni två ska börja ses nu och du sa jag vet inte. om det var för att såga mig lyckades du. om det stämmer att ni ska det hatar jag dig för alltid. För om det är så har du och jag bara varit en bluff. och du har ljugit för mig i ett år. Allt jag alltid varit så rädd för stämde ju då. 

 

Och du kanske har rätt. Vi två kanske inte ska vara ihop. Men jag förtjänar svar. Så snälla för OSS, eller det som var vi, svara mig. På sms eller facebook jag bryr mig inte. Det gör förbannat ont i mig med, du är inte ensam i det här Mathias.